Winter, Reinhold - Druckversion +- Sonett-Forum (https://sonett-archiv.com/forum) +-- Forum: Sonett-Archiv (https://sonett-archiv.com/forum/forumdisplay.php?fid=126) +--- Forum: Sonette aus germanischen Sprachen (https://sonett-archiv.com/forum/forumdisplay.php?fid=394) +---- Forum: Schwedische Sonette (https://sonett-archiv.com/forum/forumdisplay.php?fid=406) +----- Forum: andere schwedische Autoren (https://sonett-archiv.com/forum/forumdisplay.php?fid=469) +----- Thema: Winter, Reinhold (/showthread.php?tid=12742) |
Winter, Reinhold - ZaunköniG - 05.02.2018 Reinhold Winter fl. 1874 I. Vintermorgonen. Re’n spänner himlen ut den blåa runden, Der Helios just sin gyllne fackla tänder, Och ljuset flödar öfver haf och länder Och bryter sig mot marmorhvita grunden. Men ingen fågel sjunger uti lunden Och ingen blomma smyckar bäckens stränder Och Flora sår ej mer med fulla händer Sin blomstersådd i friska morgonstunden. Är jorden död? Ack nej! Hon hvilar tyst I vintersömnen under hvita fällen, För att uppväckas utaf vårens vindar. Men skön är slumrerskan. Af kölden kysst I yppig prakt kring lundarna och fjällen Sitt silfverdiadem hon herrligt lindar. II. Vinternatten. I mörkrets famn ha dagens sista strålar Förbleknat re’n och nattens genier hasta Att lätta floret omkring jorden kasta Och fästa det med blanka silfvernålar. I stjernors tusental! Hur herrligt prålar Ej himlabågen; huru gerna rasta Ej blickarna, der ni hans pell belasta Med smycken, skönare än tanken målar. Allt är så tyst. En aning knappt om ljud Hörs genom klara luften sakta sväfva. Allt ligger lugnt försänkt i sömnens armar. Men öfver hvilans timma vakar Gud. Han lugnar hjertan, som af oro bäfva Och öfver mödans barn han sig förbarmar. |